Jag var i Arvidsjaur och föreläste! Och mitt inlägg som skulle kommit dagen efter tog mig tusen år att skriva…. Har helt enkelt inte haft tid.

Mitt välmående gick uppåt under ungefär två veckors tid efter att ha börjat med nya tabletter. De senaste två dagarna så har det dalat en del. Idag var det jobbigt. Ångesten kröp omkring i magen hela dagen och jag vaknade aldrig riktigt upp ur de konstiga drömmarna som jag hade under natten.. Obehaget låg kvar. 

Det är något som är fel. Något som inte alls är bra nu. Jag måste lokalisera det. Känner mig olustig och på fel spår. Kanske något tillfälligt bara.. Jag hoppas på det.

Arvidsjaur… Ja, vad ska man säga.Nu är man här? Efter mycket om och men.
Kom till Arlanda ungefär en timme innan mitt flyg skulle gå och fick då reda på att flyget bytts ut mot ett mindre (av någon anledning) och hälften av passagerarna inte skulle få plats att åka med. Jag var såklart en av dem som låg längst ner på prioriteringslistan.

“Det är sådant som händer i flygbranschen.” fick jag höra, så det var bara att gilla läget och ta ett alternativ som erbjöds istället där vi först landade i Lycksele för att sedan ta en buss till slutdestinationen.

En resa som skulle tagit oss ca en timme (där vi hade varit framme innan nio på kvällen) skulle alltså istället komma att bli fem timmar lång.. Jag blev måttligt road av det beskedet.

Suckandes och stönandes så kånkade jag iväg med mitt bagage till anvisad terminal. Såklart så kunde inte flyget gå från den vi redan befann oss på, bara för att krångla till det lite extra. Pricken över i:et, ni vet..
Hur som haver så kom vi, efter en mellanlandning, fram till Lycksele där vi blev bemötta av en härlig man med en handskriven skylt där det stod “Arvidsjaur”. Fick veta att det inte fanns toaletter på bussen heller, så jag tog ett besök på herrarnas samtidigt som jag konstaterade hur extremt liten flygplatsen var. Har nog aldrig någonsin befunnit mig på en så liten flygplats i hela mitt liv, och då har jag ändå rest mycket.

Allt var minimalt. Önskar att jag tagit en bild på rullbandet där väskorna kom ut.

Såklart så stod det en uppstoppad fjällräv i ett hörn där också, helt malplacerad. Kunde inte bli bättre.
Bussen var ingen buss. Det var en van. En stor van med plats för nio personer plus bagage och förare.

Vi masade in oss och fick strax innan avfärd en låda full med läsk och inplastade frallor. Kändes som ett tafatt försök till att liva upp den miserabla resan.

Det funkade.

Alla satt och smaskade medan det bar av ut i mörkret, snön och långa vägar omgivna av tätskog. Jag klagade inte. Gjorde lite filmer till snapchat och roade mig med reaktionerna.

“Vart fan är du? Det ser ut som en klassresa me matsäck och allt!”

Skrockade för mig själv. Ingen märkte av det. Folk va så inne i sina mackor eller diskussioner. Några satt med mobilen precis som jag och gjorde förmodligen narr av den oväntade och smått udda situationen som vi alla befann oss i.

Det var inte det att själva händelsen var underlig. Det var bara så långt ifrån vad man förväntat sig när man steg in på flygplatsen ett par timmar tidigare.

Så där satt vi. En brokig liten skara. Några gubbar som alla såg likadana ut, en medelålders kvinna, en tjej i min ålder som visade sig också vara påväg till Arvidsjaur av samma anledning som mig, samt tre utländska män som samtalade högljutt på ett språk jag inte kunde placera. Tror det var nederländska?

De verkade ha trevligt. Önskade att jag hade kunnat delta i deras konversation.

Täckningen försvann till och från där ute i skogen.

Jag började i ren tristess att skriva på det här inlägget, vilket är anledningen till att det är så utförligt skrivet.
Tycker om att skriva. Det kanske skulle vara nyttigt för mig att slå av internet för en längre tid. Skulle tvingas skriva så mycket mer. Har ju en bok att avsluta. Skrivit på den i flera års tid nu..

Om någon orkat läsa ända hit – vad tycker ni? Många säger att de gillar mitt sätt att uttrycka mig med ord i skrift.
Kom i alla fall fram till hotellet tillslut.

Nu undrar ni såklart vad fan jag ens gör i Arvidsjaur av alla platser på jorden.In på bloggen imorgon och läs! Lägger upp ett inlägg om det då.

Lyckades kravla mig ur min lilla håla aka lägenheten och besöka TV4 igår. Vet inte om jag hade klarat det om Bea inte skjutsat mig dit dock… Kombinationen av den eviga förkylningen som aldrig går över och min ångest är lite väl påtaglig nu. Men som sagt så körde hon mig hela vägen, vilket underlättade. Har en underbar flickvän som ställer upp när man behöver det som mest ❤︎  

Så vi spenderade hela dagen i TV4-huset där vi träffade människor från deras nystartade projekt med sociala medier. Har filmat lite under eventet och ska försöka klippa ihop en video och slänga upp på kanalen senare i veckan.

Träffade många härliga människor och det va ett riktigt kul initiativ från deras sida.   

 
Nu ska jag sova. Hela lördagen kommer att gå åt till arbete av olika slag så jag ska sova ut riktigt och sedan sätta igång.

Wish me good luck!

Det har hänt en del kan man väl säga. Skämtade dock inte sist jag skrev… Är fortfarande sönderstressad sedan dess, vilket förklarar mitt uppehåll här. Har dessutom dragit på mig årets jävla förkylning. Först blev jag lite krasslig och dålig i halsen, smittade Bea och blev själv bra i ett par dagar. Sedan måste hon ha smittat mig tillbaka eller något för det slog till värre än någonsin och nu så har jag legat hemma en hel vecka.

Har lite en policy att min blogg här ska vara det ställe som jag skriver ut exakt hur jag mår utan att censurera, även fast jag kommer på mig själv att alltid försöka släta över allt och piffa till det lite, som någon sorts försvarsmekanism.. men nu ska jag bara gå rakt på sak.

Jag har verkligen inte mått bra på senaste. Det har varit riktigt illa. Värre än någonsin. Tidigare så har jag mått fruktansvärt dåligt i perioder, men nu kom det till den gränsen då jag istället blev helt likgiltig. Inför allt. Kroppen bara kopplade bort och stängde av. Jag kom inte ifrån mina tankar på döden. Det liksom surrade konstant, likt ett tinnitus. Hur? Vart? När? Mest när. Ville hitta det bästa tillfället, samtidigt som en liten röst där inne skriade: “en dag till klarar du!”

Vet att det som får mig att orka vidare är mina supporters som varje dag fyller mitt liv med kärlek och värme. De får mig att känna mig betydelsefull mitt i allt. Och min flickvän förstås. Vet inte vad det hade blivit av mig om hon inte funnits här hos mig. Nu ligger hon och andas djupt bredvid mig. Trodde ett tag att hennes mobil vibrerade konstant, men det var bara katten som snarkade intill. Sådant får mig att känna någonting. Stabilitet och närvaro. Jag är kvar. Och jag går hos diverse psykologer, psykiatriker och doktorer som alla är ense om att hjälpa mig tillbaka på rätt spår. Men det känns övermäktigt nu. Allt som ligger framför mig.. med skola, två band, klädmärke, föreläsningar, sjukhusbesök, förändringar i medicinering m.m

Nu är jag 25 år, nyss fyllda. Jag ser ingen framtid. Det skrämmer ihjäl mig, och triggar igång min ångest. Jag är trött på allt. Trött på att vara jag. Trött på ständiga motgångar. Att hata vad jag ser i spegeln. Vilja klippa och förändra kroppen på alla möjliga och omöjliga sätt. Skäms när jag går på stan. Speciellt när jag möter människor som känner igen mig. Vill gömma mig, samtidigt som jag är tacksam för att de finns där och ger mig styrka och mening.

Jag jobbar mycket. Har bokat in en turné med Kerbera i Japan och planerar släppet för albumet. Även DIE/MAY har ett album med tillhörande singlar och videor på gång. Diverse föreläsningar är inbokade framöver. Allt det här ligger som ett lock över känslorna. Lyckas dessutom rikta mina känslor in i arbetet med musiken och tillhörande. Gör om dem till texter eller annat kreativt. Det fungerar ibland. Men det är nu den senaste månaden som det har börjat ta stopp, mer och mer. Tillslut så bara ligger jag. Kan inte ens sortera tankarna. Äter inget om det inte serveras. Har inte ens orkat åka och skriva ut mina tabletter. En ond cirkel…

Jag har ett vaket ögonblick ur min koma nu, och ett möte med en psykiatriker på tisdag. Hon har koll på läget. Hon kommer att hjälpa mig. Det ska bli bra…

Vilket jävla helvete allt är just nu.. Har nog aldrig varit så stressad i hela mitt liv helt ärligt.

Skolan har en juluppvisning nästa vecka och jag känner verkligen inte att jag får ihop allt. Varit tvungen att prioritera Kerbera och vår musikvideoinspelning samt pressfotografering. Medan de andra i klassen repade hela helgen så filmade jag, och fotograferades måndag kväll. Igår (tisdag) så blev vi klara med allt, men kom inte hem förrän efter midnatt. Med min ADHD så var det svårt att varva ner och komma till ro, så somnade såklart inte på en gång heller. Försov mig alltså till genrepet inför skolkonserten idag, och är dessutom inte utvilad över huvud taget.

Syrran hade inbrott i sin bil igår. Fick rutan sönderslagen och blev bestulen på sin dator. Mamma har tappat hörseln på ena örat. Känns som att min familj är lite cursed nu.. men vi kämpar på.

Sitter i bilen på väg till skolan, trots att jag typ missar allt… Men ska försöka öva min duett med Malin. Ska bli kul ändå. OCH jag har fått en ny mobil i tidig julklapp! Så det är fan bra ändå. ALLT är inte skit.