The Great Gatsby

Som ni märkt så har jag haft väldigt lite tid, så trots att jag såg filmen på premiären den 17 maj så har det inte blivit av att recensera förrän nu.
the_great_gatsby_SEIKE

Nick Carraway kommer med författardrömmar till New York våren 1922, en tid som präglas av dekadens, överdåd, jazz, alkoholförbud och en överhettad aktiemarknad. När Nick träffar den excentriske miljonären Jay Gatsby dras han in i en fängslande värld av illusioner, omöjlig kärlek och svek. Men alla drömmar har ett slut.

Källa: SF bio

Bedömning: Jag grät konstant de sista 20 minuterna utav filmen, i biosalongen, bland folk – vilket betyder att den berörde mig och att jag var fängslad nog för att inte tänka det minsta på omgivningen. Ett bra betyg att börja med.
Man kan berömma små detaljer här som bidrar till helheten. Till exempel skön modern musik som ändå lyckas skapa rätt stämning för filmens era, trots att det borde kännas out of place. Även enastående skådespel är nämnvärt, men tänker bara fokusera på det emotionella som för mig är det allra viktigaste. Jag KÄNDE med den här filmen.
The Great Gatsby är storslagen, inte för att storyn i sig är någonting utöver det vanliga utan just för att den inte är det. Den är fantastisk och enastående i sin simpelhet. Visst fanns det glitter och glamour, musik, kärlek och allt sådant som gjorde både Romeo + Juliet och Moulin Rounge till klassiker. Men den hade också någonting som många klassiker inte har. Någonting som verkligen fascinerade och grep tag i mig på riktigt. Den där känslan har ännu inte släppt taget om mig, trots att det har gått veckor sedan jag såg den. Jag behöver bara säga ett ord, och det är “mänsklighet”.
Ren och skär mänsklighet i en liten ask, och den här filmen speglar så många sidor utav just det ordet.
Jag vill inte säga mer än så. Ser du den med rätt ögon så kommer du förstå precis vad jag menar, och dela min åsikt.
gatsby_SEIKE

Handling: 4/5
Foto: 5/5
Skådespel: 5/5
Musik: 5/5
LEO_SEIKE
For the movie of the year so far, old sport!