Klenis

Dygnat och gymmat. Livet är härligt. Nu sitter man och svettas i väntan på bussen.

FYFAN vad kämpigt det är att komma igång igen… Jag är ju så in i helvete patetiskt svag om man jämför med ALLA andra som är på gymmet samtidigt! Måste alla satsiga jävlar vara där precis samtidigt som mig? Fitness deluxe, och där flaxar jag omkring som en jävla barbapappa.
Hemskt!
Ja, skratta! Det gör jag också, för det är antingen det eller gråta och det senare alternativet finner jag mindre lockande.

Måste vara snäll mot mig själv och inse att det är min andra dag. Jag har inte ens kommit igång och för en månad sedan så hade jag precis kommit ut från sjukhuset där jag legat i tio dagar.
Nu ska vi vara positiva! BRA JOBBAT, SEIKE!

20140717-015353-6833467.jpg

Va med om sjukaste grejen för övrigt. Känner att jag måste dela med mig av detta.
När jag kom till gymmet så va jag mentalt utmattad efter min sömnlösa natt. Trött som fan och skulle skaffa mig ett gymkort. Receptionisten som tog emot mig va så jävla lik en flickvän till en före detta vän till mig att jag blev helt till mig. Det va utseendet, dragen, rösten, sättet hon pratade och rörde sig på… Allt! Jag hade svårt att koncentrera mig på någonting annat. Blev helt uppslukad av det. Måste varit för att jag är utmattad. Att inte sova tär på psyket.
Sen utanpå det så hade vi glömt att registrera oss när vi va på gymmet igår så det blev något problem som hon ifrågasatte och då jag blev helt ställd. Så fort jag behövde tänka så slogs det på en spärr. Kändes som att jag hamnade i någon sorts chock. Hela världen ändrade form och jag såg inte klart längre. Vi försökte registrera mig och hon bad om nummer till min bank. Jag har det inte fixar uppgifterna till nya mobilen så jag ringde min mamma så att hon skulle kunna kolla, men hon befann sig då på affären. När jag hörde hennes röst så bara sprack det. Det blev för många intryck och för mycket tankar på en och samma gång. Jag va tvungen att gå ut. Grät inte eller något. Va bara helt borta. Kortslutning.
Gick och satte mig utanför ett tag och samlade mig innan jag gick in igen, bad om ursäkt samt förklarade att jag inte hade sovit något natten innan. Nämnde också att hon va väldigt lik en bekant så att jag blivit distraherad av det. Hon verkade förstå och allt löste sig tillslut, men fy fan vilket obehag jag kände där! Något av det mest obehagliga som någonsin hänt mig faktiskt, och då har jag ändå varit med om en del sjuka grejer.
Lyckades genomföra ett grymt träningspass trots allt och nu är jag nöjd och glad, speciellt med tanke på omständigheterna.

Det är stressen. Det vet jag. Jag är galet känslig. Mer än någonsin nu, och min psykolog skulle råda mig att ta ett steg tillbaka, men hur ska jag ha tid för det? Med alla bollar i luften nu så är det inte ett alternativ. Så många människor är beroende av att jag arbetar.
Ska absolut ta tag i problemet för att slippa råka ut för liknande situationer. Måste bara hitta en bra lösning som inte drabbar någon drastiskt. Får fundera på det mer senare.. Nu ska jag hem och slå mig ner i lugn och ro med min katt. Det är precis vad jag behöver nu.