Klagar lite

Har kommit till en punkt i livet där jag känner mig som två personer som är instängda i ett litet rum och tvingas umgås trots att de inte alls kommer överens.
Den ena “jag” är så otroligt jävla påfrestande medan den andra är alldeles för tillbakalutad och gör ingenting produktivt what so ever.

Det är svårt att förklara och sätta ord på för att andra ska förstå, men mår fruktansvärt dåligt utav det. Vantrivs och känner mig konstant obekväm. Som att jag inte är jag fullt ut. Trasig och uppdelad, vilket resulterar i att allt på något sätt blir halvt. Istället för att känna mig glad över det som går bra så är glädjen avtrubbad och överskuggas av tvivel och ångest.

Skriver nog mest för att få ur mig det här och inte för att få stöd, för just nu skulle jag bara behöva ta ledigt från hjärnkontoret ett par dagar. Få lite semester. Tyvärr så är det omöjligt. Åker till Finland tidigt på lördag och stannar där en vecka för att jobba konstant. Det kommer att bli extremt stressigt. Jag börjar bli förkyld, är trött hela tiden, får ingen struktur på mina tankar vilket resulterar i att allt blir kaos kring mig och jag känner ingen inspiration.

Packar imorgon. Ska även åka förbi sjukhuset. Är inte frisk och kroppen säger verkligen ifrån. Måste kolla upp så att det inte är min hälsa som allting bottnar i, vilket dock inte skulle förvåna mig.
Hatar att inte kunna tänka klart. Signalerna går inte fram. Handikappad.

Sovit hela dagen. Bokstavligen hela dagen. Nu ska jag sova igen. Hur mycket kan man sova utan att det blir rent av farligt? Men mina drömmar känns så mycket klarare än allt annat. Trivs bättre där.

Fyfan…