Jag är en intensiv person

21 Aug

05:10 AM

Väldigt trött men kan inte somna… Sovit ett par timmar inatt men känner att den här dagen kommer att vara ett jävla helvete. Igår va en allmänt bättre dag rent mentalt men jag kommer upp så mycket i varv att jag blir jobbig. Jävligt irriterande att alltid behöva tänka på att inte bli för mycket för andra människor. Därför är det alltid skönast att vara bland folk som man känner. Man vet vart man har varandra. Nya bekantskaper knölar och skär mot varandra i början. Det är allmänt obekvämt och jobbiga situationer uppstår mer än ofta.

Kan nog hantera det rätt bra ändå. Till en viss grad. Det är när jag märker att andra verkligen inte klarar av det och man känner sig skyldig som det blir jobbigt. Men så är det majoriteten av gångerna.
Jag har lätt för att anpassa mig. Alla har inte det. Jag kan alltid välja att se det goda i folk. Det är först när jag märker att andra börjar fokusera på mina brister och störa sig på dem eller börjar påpeka som jag känner mig obekväm. Jag tycker inte om att känna mig nertryckt när jag inte pressar på deras dåliga punkter hela tiden. Jag är mån om att ge folk det utrymme som de mår bra av. Jag är nog en person som bryr mig väldigt mycket om min omgivning, ibland på bekostnad av mitt eget välmående.

Men det är intressant. Sådant som jag lär mig om mig själv och andra och kommer att ha nytta av.
Känner att andra kanske inte tänker speciellt kring allt som händer medan jag analyserar varje ögonblick. Har fått höra att jag ska “sluta bry mig så mycket” men det ligger rotat i mig väldigt djupt.

Kan spekulera hur länge som helst. Bara en sådan sak gör mig nog lite udda och unik. De flesta jag träffar ödslar ingen tid. De lever för stunden. Jag suger i mig allt som en maskin som konstant står och registrerar. Kanske en av anledningarna till att jag ofta är matt och känner mig trött. Hjärnan matar på i högsta hugg oavbrutet.
Misstolka mig inte nu. Det låter nog lite som att jag antingen lyfter upp mig själv som någon sorts större människa eller att jag klankar ner på mig. Det är faktiskt inget av det. Jag bara konstaterar. Det är egentligen både positivt och negativt. Det gör mig till den jag är, och jag är intresserad av hur jag och andra fungerar. Därför jag söker mig till konflikter ibland. Ifrågasätter gärna för att se vad det är som händer i andra och försöker sedan nysta ut varför.
Det kan nog också vara jobbigt för folk. Att förstå varför själva diskussionen är relevant. De orkar inte argumentera bara för att medan jag älskar det. Bolla åsikter är kul och utvecklar mig. Andra intresserar sig till en viss grad.

Jag märker inte när jag pratar mycket eller pratar extremt fort, hetsigt och intensivt. Märker bara när andra reagerar på det. Har också svårt att avsluta, som ni kanske märker. Kan prata om saker hur länge som helst.
Som jag brukar säga:
Jag lärde mig prata när jag va 2 år och har inte slutat sedan dess.
Det är min styrka och min svaghet. Det kommer att ta mig långt och trassla till det för mig.

Är väl medveten om att jag tar plats.
Till en viss grad så tänker jag anpassa mig, men inte så att jag själv blir hämmad på något vis. Det är inte mitt problem om andra inte kan hantera sin omgivning, mig inkluderat. Jag kan uppfattas som jobbig om man inte har samma färdighet som jag – att stänga av om jag inte tycker om någon sida hos någons annan, enkelt komma runt det utan att någon påverkas negativt och lägga all fokus på det positiva.
Man kan inte vara älskad av alla är en mening som jag får tjata in X antal gånger. Jag är inte hemsk för att det finns folk som inte klarar av mig. Många har den här osäkerheten i sig att de inte mår bra när de inte duger, och vissa har det mer än andra. Jag har en ganska stark sådan känsla men jag tänker inte falla för den. Det gör bara skada och så länge jag är medveten om och arbetar med mina brister så tänker jag inte ändra mig helt för andras skull. Alla de människor som älskar mig för att jag är den där intensiva människan och skulle trivas sämre i mitt sällskap om de färdigheter jag har skulle försvinna är så jävla mycket viktigare i mitt liv. Resten är faktiskt rent ut sagt irrelevanta. Hårda ord, men det är så jag vill leva. Jag ger alla en chans och är mer öppen är många jag stöter på.
All fokus på deras bra sidor samtidigt som jag tar det försiktigt med deras svagheter. Om andra inte är personer som kan anpassa sig för allas skull så ska jag inte heller vika undan utan helt enkelt bara skita i dem. Så är det. Kommer självfallet inte att skada någon medvetet, men om att vara mig själv skadar dem så är det inte jag som har problem. Det är något som de får ta tag i och hantera, och kan de inte göra det så tänker jag inte ödsla en sekund.

Nu har jag fått ur mig lite skit. Kanske lättare att somna igen. Behöver verkligen vila mer för att orka..
Köss på alla!