Ett sådant inlägg…

25 Mar

08:39 AM

Det kommer i omgångar, den här blogg-lusten eller vad man ska kalla den. Haft väldigt lite utav den på senare tid. Blivit mycket jobb och stök och väldigt lite annat. USA-turnén gör mig gråhårig… Så mycket som bara inte klaffar. Får magsår! Men det är väl vad man kan förvänta sig när vi får göra allt jobb själva, när det är för första gången och när vi inte har något bolag som kan gå in och styra upp…. och med det i åtanke så har vi fan klarat oss bra ändå!

Hur som haver så hade vi en spelning förra veckan som gick sjukt bra! JAG personligen hade ingen bra känsla i magen efteråt, men folk kom fram och berättade att det va vår bästa spelning hittills och det känns bra! Min insats på sång blir bättre och bättre. All övning har gett resultat, och att höra det från andra är fantastiskt! Jag har haft så myclet ångest och jobbiga tankar kring mig själv som fick sig en käftsmäll den kvällen. Mina fans och alla vänner som supportrar mig är det som får mig att känna mig så jävla levande! Har svårt att bara känna det utan den bekräftelsen vilket är sorgligt…

Vaknade idag med ångest igen. Sådan ångest som biter i hela kroppen så att det gör ont. Kan nästan ta på känslan. Uppjagad. Stressad. När jag va yngre så kallade jag den klumpen, och “den fick mig att göra dåliga saker”. Läste mina journaler från psykologen. Visste ni att jag började gå hos psykolog när jag va 7 år gammal? Har gått i princip hela mitt liv med några års mellanrum här och där. Det har lärt mig mycket om mig själv. Tycker om att sitta och prata och känna efter. Sätta ord på känslor. Det hjälper mig att landa. Kanske därför jag skriver mycket när jag mår dåligt. Får grepp om saker och ting på ett annat sätt. Önskar bara att jag kunde fokusera mitt skrivande mer. Reglera det och styra det åt rätt håll. I bloggen så behövs det inte, men när jag skriver på mina böcker och noveller så har jag svårt att komma in i det. Kan inte slappna av pch det slutar med att jag inte kan fortsätta. Är ADHD’n som spökar skulle jag tro, vad det nu ens innebär. Har ju försökt ta alla mediciner som går sedan jag fick diagnosen och det har bara gjort saken värre. Folk på internet säger cannabis. Jag är emot droger och orkar inte ens försöka få tag i något eftersom det är olagligt. Det sista jag behöver är att hamna i massa skit pga att jag försöker självmedicinera. Kanske skulle vara bra för mig att röka lite när jag mår som sämst, men är också rädd att fastna och att det ska bli för mycket. Att det ska förändra mig så som det förändrade mina vänner i yngre tonåren och det va ingen positiv förändring. I alla fall inte utåt, även om de själva hävdade att de mådde bättre. En annan anledning till att jag är mot det hela. Kanske den starkaste anledningen.

Vad kan jag mer skriva om? Stressen i magen spinner vidare. Vad beror den på? Jag tror inte att det är en enskild händelse. Tror knappt att det är situationer som orsakar, utan kemi i min kropp. Jag borde inte må såhär. Ingen borde behöva må såhär..

Jag vet inte om jag mår dåligt över tankar eller om tankarna kommer för att jag mår dåligt. Det är i vilket fall en jävla spiral. “The spiral leads us down, you will find yourself at the bottom sooner than you know..” Lyric från Kerbera’s ‘Come Back’. Skriver som sagt mycket när jag mår dåligt. Många av mina texter föds ur de här känslorna, så något positivt kommer väl ur helvetet. Jag frågade mig själv igår om mitt huvud är för stort och världen för liten eller om det är tvärt om. Känner mig fångad i vilket fall. Inspärrad. Måste hitta en väg ut, eller ett sätt att uthärda. Göra det genomlidit. Livet alltså. Jag har sagt det många gånger.. Den svåraste uppgiften i livet är att lära sig leva med sig själv.

Jag skulle kunna hålla på i evighet och bara skriva. Sida upp och sida ner, planlöst. Bara låta allt komma ur mig. Filosofera. Jag är nog en filosof. Det är mitt partytrick. Folk kan ge mig ett ämne och jag kan prata om det hur länge som helst. Spinner alltid vidare på nya spår. Det tar aldrig slut. Är sällan faktamässig, men rean tankar och känslor kring ämnen har jag alltid. Det finns alltid något att säga om allting. Vet dock inte om jag vill skriva mer nu. Tänker försöka rikta den här energin till att vara produktiv. Göra någonting positivt av det negativa innan det river sönder mig. Innan jag sprängs. Jag behöver alltid vara produktiv för att inte känna mig värdelös. Det är en jävla jakt hela tiden, och nu kommer vi tillbaka till början – mina vänner och fans är mitt kvitto. Att de uppskattar och supportar mig gör mig så fruktansvärt lycklig. Att de ser mitt arbete och ger det ett värde. Kan inte beskriva med ord vad de gör för mig. Tror inte att jag hade klarar av att gå upp på morgonen annars. Hade inte ens orkat andas. Jag gör sällan något för mig själv. Är jag “nöjd” men ingen annan ser vad jag jobbat med så är jag inte ens nöjd. Då har det inget värde för mig. Det är andra som sätter det värdet. Vet Urbe hur hälsosamt det är egentligen, men det är sanningen. Jag bryr mig sällan om annat än sanningen, därför blir min relation till andra människor komplex. Folk flyr alltid från sanningen. De försöker släta över den för att framstå som något annat. Något “bättre”. Det gör livet lite lättare, samtidigt som det försvåras för mig. Väldigt många klarar inte av att ha mig i sitt liv just därför. De tycker att jag är dramatisk. Det är också ett sätt för dem att känna sig bättre. De klarar inte av mig och därför lägger de det på mig. Reflekterar inte över varför de känner som de gör inför situationen. Bara att det är negativt och att jag är källan. Jag förstår dem. Man orkar inte. Att få sanningen uppkörd i ansiktet är inte alltid något behagligt. Sedan har de inte verktygen för att uttrycka sina egna känslor så de vänder ryggen istället. Som sagt så klandrar jag dem inte. Jag önskar många gånger att jag kunde göra samma sak. Den som lider mest av mig är jag själv, i alla lägen. Om jag är jobbig att vara kring så kan de ju bara föreställa sig hur det är att leva med mig. Att vara mig. “Det är inte det att jag inte kan hantera människor. Jag kan inte hantera mig själv med andra människor kring mig.” Andra ord jag kläckt ur mig som beskriver mig själv väldigt bra.

Men jag är inte så dum alltid. Jag har många bra sidor. Det vet jag om. Jag orkar inte alltid med dem heller bara. Är lite för hård mot mig själv. Jag bråtts alltid med alla mina “jag” som vill olika saker och har olika verderingar. Finns kanske en grund någonstans där allt bottnar i, men ibland så är det som att stå och bråka med någon annan individ. Ryker ihop med mig själv värre än jag någonsin gör med andra. Kan ofta skapa problem som gör att jag mår fruktansvärt dåligt. Ännu sämre än innan. Nämnde jag att jag är väldigt hård mot mig själv? Hah

Nej, nu vill jag inte skriva mer. Behöver göra annat. Vakna till och äta något. Önska mig lycka till!

11 thoughts on “Ett sådant inlägg…

  1. Bubblan78

    Du är bara så underbar på allt det jag sett .
    Vet att jag nämnt det förrut på Facebook och Twitter men känner att jag vill ta det igen efter att ha läst detta inlägg.
    Personer som du som skriver av dig om hur du mår får mig att ta tag lite mer i mitt eget liv, tänka på att kanske ibland göra saker lite annorlunda, och kanske kunnat lämna vissa saker ogjorda.

  2. Dima

    Väldigt intressant läsning, jag känner igen mig själv i så otroligt mycket du skriver, det börjar bli lite läskigt nu XD
    Precis som för dig går min hjärna på högvarv när jag mår dåligt, och orden bara rinner ur mig ner på papper. Men “kreativitet ska lidas fram”, är det inte så?
    Hur som helst, lycka till, vi finns alltid här för dig!

  3. Linda Tenshi

    Du är bl.a. en tänkande, analyserande, känande och ärlig människa (som mig själv), vilket alla borde vara, så inget fel på det. Har själv haft kronisk ångest och gjort mindre bra saker som man oftast gör i det tillståndet, saker som faktiskt kan vara ångestdämpande för stunden, men som inte är bra alls, man liksom självmedicinerar. Känner igen mig i mycket av det du skriver och sånna som du behövs helt klart. Det är inte dom “normala” som för männskligheten framåt direkt. 😉 Du duger precis som du är….även om du bara skulle sitta och inte göra nåt alls. Svårt att ta in, men så är det. Fortsätt kämpa, du är inte ensam! 🙂 <3

  4. Klara

    Ja, usch. Jag vet hur det är att känna sådär, men kom ihåg att vi alltid finns här och kommer supporta och älska dig hur det än går<333

  5. Tora Collita

    Först och främst; *kram*
    Med det avklarat, känner jag igen mycket i det du skriver, antingen i mig själv eller mina närmsta vänner.
    Jag vet jag klarar sanning bättre än lögn. Då jag behöver veta den för att bli bättre.
    Jag finns här och ger stöd så gott jag kan. *kram igen*

  6. Jolanda Riissanen

    När jag läser din text vill jag bara träffa dig och ge dig en stor och lång kram! Jag blir ledsen av att läsa hur dåligt du mår och vill bara komma och hjälpa och göra allting bättre, även om jag bara skulle lyckas minska det negativa en aning. Skulle helt enkelt vilja hjälpa.
    Jag känner igen mig i vissa saker men istället för att skriva så låser jag in de negativa känslorna och tankarna, vilket i längden har gjort mycket större skada. Blev mobbad i förskolan och det gjorde mig lite människoskygg. Har inte lätt för att börja prata med främmande människor.
    Du är en djup och jordnära ung man (från mitt perspektiv eftersom jag är 17) som har modet att göra det du tycker om även om det finns motgångar. Du är en förebild för oss andra. Du vågar berätta offentligt om saker som de flesta inte skulle vilja att främmande personer får veta något om, och det tycker jag är starkt. Tycker att det är bra att du har hållit dig borta från droger – de är inte bra för kroppen eller det sociala livet i längden. De bara förstör. Samma gäller tobak. Det hjälper bara en kort stund – alltså inget bra alternativ.
    Det enda som kommer ut ur mina negativa känslor och tankar är dikter. Jag är mest kreativ då gällande dikter, och får på det viset kanaliserat ut en del av negativiteten ur mig.
    Skulle vara trevligt att nångång få träffa dig och tala om egentligen vad som helst, alltså helt enkelt småprata. Du verkar vara en mycket sympatisk person.
    Jag kan säga dig att om du blir lycklig av våra kommentarer så blir vi minst lika glada när du svarar på våra frågor eller bara diskuterar något på sociala medier. Du betyder minst lika mycket för oss som vi för dig. Och vi finns här för dig, glöm aldrig det!
    Kan säga att jag känner igen mig i delen där du skriver om att du är hård mot dig själv. Är inte kanske annars så hård mot mig själv om det inte gller skolan eller skolarbete. Jag vill aldrig skicka in en text som jag inte är nöjd med, och jag kan inte vara borta från skolan på grund av sjukdom för jag blir efter och får dåligt samvete. Dåligt samvete får jag också om jag har glömt en läxa eller inte har gjort alla uppgifter till 100%. Vilket självklart resulterar i mycket stress och som inte är bra för mig.

    Nu skall jag inte skriva mer. Blev redan en roman. xD Men till sist vill jag bara påpeka att du är en inspiration och många personers styrka.
    Keep it up, love is your reward!

  7. Malin

    You are really a big inspiration! I love your work in music and have followed you for a long period now. I don’t know you, but I have to say I’m so proud! It seems like you put your heart in what you do. And I love that! It would be amazing if I could meet you one day <3

  8. Sofia

    Att skriva är ett bra sätt att få ur sig en massa, att avreagera sig, rensa lite i kaoset på insidan.
    Dessutom kan du med din texter och blogginlägg hjälpa andra, det finns många som tror att de är ensamma eller som kanske inte kan sätta ord på hur de känner eller mår. Då hjälper det mycket att läsa och känna igen sig. Tror att du hjälper betydligt fler än du vet om <3

  9. Anna

    Ja du Seike. Trots att det är galet stor åldersskillnad mellan oss så känner jag en sådan samhörighet med dig och dina tankar. Och du, det faktum att du har så många tankar är bra! Även om du tycker att de trängs i huvudet och ibland tar över. Jag är oxå kreativ när jag är deppig och det är inte alltid bara fel. Mycket vackert kommer ut i sådana stunder, sådant som aldrig annars skulle formats. Men ångest och smärta är bara svårt. Jag tror att du kommer att vinna över den och lämna den mörka skogen en dag. Nu för tiden rör Jag mig bara i brynet av den världen och det är mycket skönare. Allt gott till dig Seike – du är en förebild och en fin människa!

Comments are closed.