Ett sådant inlägg…

Det kommer i omgångar, den här blogg-lusten eller vad man ska kalla den. Haft väldigt lite utav den på senare tid. Blivit mycket jobb och stök och väldigt lite annat. USA-turnén gör mig gråhårig… Så mycket som bara inte klaffar. Får magsår! Men det är väl vad man kan förvänta sig när vi får göra allt jobb själva, när det är för första gången och när vi inte har något bolag som kan gå in och styra upp…. och med det i åtanke så har vi fan klarat oss bra ändå!

Hur som haver så hade vi en spelning förra veckan som gick sjukt bra! JAG personligen hade ingen bra känsla i magen efteråt, men folk kom fram och berättade att det va vår bästa spelning hittills och det känns bra! Min insats på sång blir bättre och bättre. All övning har gett resultat, och att höra det från andra är fantastiskt! Jag har haft så myclet ångest och jobbiga tankar kring mig själv som fick sig en käftsmäll den kvällen. Mina fans och alla vänner som supportrar mig är det som får mig att känna mig så jävla levande! Har svårt att bara känna det utan den bekräftelsen vilket är sorgligt…

Vaknade idag med ångest igen. Sådan ångest som biter i hela kroppen så att det gör ont. Kan nästan ta på känslan. Uppjagad. Stressad. När jag va yngre så kallade jag den klumpen, och “den fick mig att göra dåliga saker”. Läste mina journaler från psykologen. Visste ni att jag började gå hos psykolog när jag va 7 år gammal? Har gått i princip hela mitt liv med några års mellanrum här och där. Det har lärt mig mycket om mig själv. Tycker om att sitta och prata och känna efter. Sätta ord på känslor. Det hjälper mig att landa. Kanske därför jag skriver mycket när jag mår dåligt. Får grepp om saker och ting på ett annat sätt. Önskar bara att jag kunde fokusera mitt skrivande mer. Reglera det och styra det åt rätt håll. I bloggen så behövs det inte, men när jag skriver på mina böcker och noveller så har jag svårt att komma in i det. Kan inte slappna av pch det slutar med att jag inte kan fortsätta. Är ADHD’n som spökar skulle jag tro, vad det nu ens innebär. Har ju försökt ta alla mediciner som går sedan jag fick diagnosen och det har bara gjort saken värre. Folk på internet säger cannabis. Jag är emot droger och orkar inte ens försöka få tag i något eftersom det är olagligt. Det sista jag behöver är att hamna i massa skit pga att jag försöker självmedicinera. Kanske skulle vara bra för mig att röka lite när jag mår som sämst, men är också rädd att fastna och att det ska bli för mycket. Att det ska förändra mig så som det förändrade mina vänner i yngre tonåren och det va ingen positiv förändring. I alla fall inte utåt, även om de själva hävdade att de mådde bättre. En annan anledning till att jag är mot det hela. Kanske den starkaste anledningen.

Vad kan jag mer skriva om? Stressen i magen spinner vidare. Vad beror den på? Jag tror inte att det är en enskild händelse. Tror knappt att det är situationer som orsakar, utan kemi i min kropp. Jag borde inte må såhär. Ingen borde behöva må såhär..

Jag vet inte om jag mår dåligt över tankar eller om tankarna kommer för att jag mår dåligt. Det är i vilket fall en jävla spiral. “The spiral leads us down, you will find yourself at the bottom sooner than you know..” Lyric från Kerbera’s ‘Come Back’. Skriver som sagt mycket när jag mår dåligt. Många av mina texter föds ur de här känslorna, så något positivt kommer väl ur helvetet. Jag frågade mig själv igår om mitt huvud är för stort och världen för liten eller om det är tvärt om. Känner mig fångad i vilket fall. Inspärrad. Måste hitta en väg ut, eller ett sätt att uthärda. Göra det genomlidit. Livet alltså. Jag har sagt det många gånger.. Den svåraste uppgiften i livet är att lära sig leva med sig själv.

Jag skulle kunna hålla på i evighet och bara skriva. Sida upp och sida ner, planlöst. Bara låta allt komma ur mig. Filosofera. Jag är nog en filosof. Det är mitt partytrick. Folk kan ge mig ett ämne och jag kan prata om det hur länge som helst. Spinner alltid vidare på nya spår. Det tar aldrig slut. Är sällan faktamässig, men rean tankar och känslor kring ämnen har jag alltid. Det finns alltid något att säga om allting. Vet dock inte om jag vill skriva mer nu. Tänker försöka rikta den här energin till att vara produktiv. Göra någonting positivt av det negativa innan det river sönder mig. Innan jag sprängs. Jag behöver alltid vara produktiv för att inte känna mig värdelös. Det är en jävla jakt hela tiden, och nu kommer vi tillbaka till början – mina vänner och fans är mitt kvitto. Att de uppskattar och supportar mig gör mig så fruktansvärt lycklig. Att de ser mitt arbete och ger det ett värde. Kan inte beskriva med ord vad de gör för mig. Tror inte att jag hade klarar av att gå upp på morgonen annars. Hade inte ens orkat andas. Jag gör sällan något för mig själv. Är jag “nöjd” men ingen annan ser vad jag jobbat med så är jag inte ens nöjd. Då har det inget värde för mig. Det är andra som sätter det värdet. Vet Urbe hur hälsosamt det är egentligen, men det är sanningen. Jag bryr mig sällan om annat än sanningen, därför blir min relation till andra människor komplex. Folk flyr alltid från sanningen. De försöker släta över den för att framstå som något annat. Något “bättre”. Det gör livet lite lättare, samtidigt som det försvåras för mig. Väldigt många klarar inte av att ha mig i sitt liv just därför. De tycker att jag är dramatisk. Det är också ett sätt för dem att känna sig bättre. De klarar inte av mig och därför lägger de det på mig. Reflekterar inte över varför de känner som de gör inför situationen. Bara att det är negativt och att jag är källan. Jag förstår dem. Man orkar inte. Att få sanningen uppkörd i ansiktet är inte alltid något behagligt. Sedan har de inte verktygen för att uttrycka sina egna känslor så de vänder ryggen istället. Som sagt så klandrar jag dem inte. Jag önskar många gånger att jag kunde göra samma sak. Den som lider mest av mig är jag själv, i alla lägen. Om jag är jobbig att vara kring så kan de ju bara föreställa sig hur det är att leva med mig. Att vara mig. “Det är inte det att jag inte kan hantera människor. Jag kan inte hantera mig själv med andra människor kring mig.” Andra ord jag kläckt ur mig som beskriver mig själv väldigt bra.

Men jag är inte så dum alltid. Jag har många bra sidor. Det vet jag om. Jag orkar inte alltid med dem heller bara. Är lite för hård mot mig själv. Jag bråtts alltid med alla mina “jag” som vill olika saker och har olika verderingar. Finns kanske en grund någonstans där allt bottnar i, men ibland så är det som att stå och bråka med någon annan individ. Ryker ihop med mig själv värre än jag någonsin gör med andra. Kan ofta skapa problem som gör att jag mår fruktansvärt dåligt. Ännu sämre än innan. Nämnde jag att jag är väldigt hård mot mig själv? Hah

Nej, nu vill jag inte skriva mer. Behöver göra annat. Vakna till och äta något. Önska mig lycka till!