Vågorna rullar in..

I Thailand så vilar halvmånen som ett gulaktigt leende mot mig ikväll. Jag står på stranden rakt under Orions bälte och lyssnar till vågorna.
Min första dag i Thailand har kommit till sin ände, och den har jag sovit bort.

Känslan av utanförskap kan bli så otroligt påtaglig.
Livet handlar egentligen inte om att hitta sig själv, utan om att bygga upp den människan som man ska komma att bli. Det är inte som att det ifrån början finns en borttappad del som man måste leta efter. Man väljer sin egen väg och material för sina byggklossar.
Jag känner mig inte utanför nu, utan reflekterar över meddelanden som jag har fått utav några av mina supporters.
Unga människor letar intensivt efter tillhörighet. Vissa växer aldrig ifrån det. Det är inte en fråga om mognad, utan snarare självständighet. Att klara av att stå ensam är en konst som den utstötte tvingas lära sig att behärska.
Jag är tacksam. Alla de år som jag inte kände att jag kunde känna tillhörighet till omgivningen har gjort mig stark.
Sorg härdar, och hur meningslöst det än kan kännas så är det oss präglade som står starkast i slutet.
Glöm inte det.

Familjen och vänner till oss beslutade oss för att äta mat ihop hos mister Pol som äger en restaurang inte långt ifrån där vi bor, och hotellet som vi bodde på när jag besökte Thailand för första gången. Vi går hit minst en gång varje resa. Tog med mig en skiva, poster och några små flyers. Tyvärr så är inte Pol här ikväll, men hans fru fick ta emot presenten.

Att de har god mat i Thailand är ingen nyhet, men det förundrar mig ändå varje gång.
Vårt sällskap ikväll är också trevligt. Har inte träffat dem förut, men vi kommer bra överens. Det är tydligen gamla arbetskamrater till min far. Jag tycker om att stifta nya bekantskaper, men efter en stund så blir det påfrestande.

På ett sätt är jag en ensamvarg, trots min sociala kvalitéer. Jag söker mig gärna undan stora folkmassor, om inte fysiskt så mentalt. Sjunker in i mobilen eller pluggar i hörlurarna med musik. Det har hänt flera gånger att jag suttit mig ner och läst under fester eller tillställningar. Har ofta en bok med mig om jag ska ut, och ser alltid till att packa ner laddaren till mobilen för att kunna använda den flitigt.
Jag tror att jag kan missuppfattas som ointresserad och dryg på grund av detta.

Nu släpper de iväg eldballonger en bit bort. Ni vet, sådana som de har i filmen Tangled. Det är väldigt stämningsfullt och lugnande.
Är tvungen att gå tillbaka till sällskapet. De började tydligen undra om jag hade gått hem, så mamma ringde mig och avbröt min koncentration. Jag uppslukas lätt utav det jag håller på med, på gott och ont.
Att skriva är lite som meditation. Ska avsluta nu och fortsätta att socialisera.
Godnatt.