Sätter ord på känslor

Jag lever i en mardröm. Det är som att vakna upp blodig på ett slagfält varje dag och inse att allt som var vackert är borta.
Hur trasig kan en människa bli innan man börjar tyna bort och förmultningsprocessen sätter igång?
Att blunda, slumra in och öppna upp ögonen inom sig själv är min räddning. Mina drömmar håller mig fortfarande vid liv. Ändå så får jag allt för ofta den där underliga känslan av att jag inte är menad att vara här. Mina ord kommer först att få sin verkliga betydelse den dagen jag är borta.

Ingenting i mitt liv har gett mig en god anledning till att känna såhär. Det är inte en främmande känsla heller för den delen. Jag föddes till att fiska i mörka vatten efter något som aldrig infunnit sig ifrån första början.
Kanske letar jag på fel ställen?

Mina kära vänner. Att leva med depressioner och ångest är en förbannelse men det är också ifrån djupet utav de mörka platserna som jag hämtar all min inspiration. Ett tvåsidigt förhållande som både gynnar och sliter mig itu. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte ger upp förrän jag drunknar i den där svarta tjärnen inom mig. Tills dess så fortsätter jag att fiska.

I’m so tired of being me, but who else would be able to play the part?