Om dagens jobbigheter..

Det har varit en väldigt jobbig dag idag. Min ångest tog ett fast grepp kring mig och vägrade släppa trots att jag tryckte i mig mina piller och försökte samla mig. Jag tror ibland att jag är starkare än vad jag är, klarar av mer än vad jag gör och underskattar då mitt tillstånd. Nu när jag precis har lyckats “ta mig till ytan” igen så är det bara utmattningen som gör att jag kan relatera till de känslor som styrde hela mitt medvetande för bara några timmar sedan.
Efter att ha levt med sådana djupa depressioner i hela mitt liv så har det på senare tid blivit lätt att känna på sig när man är på väg ner i en svacka. Trots att man vet så väl att det är sjukdomen som talar så kan man inte koppla bort de överväldigande känslorna. Det kommer smygande som illvilliga små nyp i sinnet och slår till som en hel tsunami. Ångesten slukar all vett man har och förvandlar allt som ska föreställa en själv till ett oigenkännligt vrak.
Det är lätt att säga att man bara ska lägga sig ner och vänta ut det hela, men då det kommer till en viss nivå så blir situationen outhärdligt. Att vara så vilsen i sig själv är som den värsta snefyllan någonsin, och jag fick uppleva skiten långt innan jag ens smakat alkohol. Jag vet inte hur man ska tackla det. Det blir en brutal dragkamp mot sig själv. Jag slår mig bokstavligen blodig för att vakna upp, återfå kontrollen och lyckas slita mig ur mitt tillstånd.

Kommer absolut att uppsöka psykolog igen så fort jag kommer hem och om möjligt öka dosen på min medicinering för att kunna hantera bättre och leva som en normal människa.
Jag är emot att vara beroende av någonting annat än mig själv, men som det ser ut nu så är det ohållbart. Ingen ska behöva ha det såhär. Påminner mig själv hela tiden att min depression är en sjukdom precis som migrän eller liknande och att det går att bota. Jag måste hålla hoppet och humöret uppe!