Några ord om depression och mina underbara läsare

Ett skadat djur biter, är det inte så? För att skydda sig själv. Och är vi inte bara djur i grund och botten? Man känner det man känner. Hur kan man ignorera sina naturliga instinkter?
Man får försöka lära sig helt enkelt, och man får lära sig att förlåta.

Jag lever med en kronisk depression. Många av mina läsare vet om det, men kanske inte alla. Det är ingenting ovanligt egentligen. De flesta människor har någon form utav diagnos om de skulle gå till en psykolog för att kolla upp saken. Det viktigaste är att vara medveten och lära känna den människa som man är. Veta vad som är problemet för att kunna ta tag i det och hantera sig själv i olika situationer. Ibland så är det svårt. Nästan omöjligt. Man blir trött på att leva och att behöva konfronteras med verkligheten varje dag blir outhärdligt.
Jag beskrev mig själv såhär en gång:
“It is not that I can’t handle people, but that I can’t handle myself with people around”
vilket passar in och förklarar ganska precis hur det brukar vara. Det blir så mycket mer komplicerat när det är andra individer med i bilden. Man känner sig missförstådd, missanpassad, obekväm och ensam. Mer ensam än när man sitter hemma helt själv, instängd i sitt rum. Vad man än gör och hur man än försöker så tycks folk inte se på dig så som du ser på dig själv. De har en vrickad bild som inte stämmer överrens med vem du är, och behandlar dig därefter. Är det ditt eller deras fel? Är det du som inte kan uttrycka dig rätt eller dem som inte är kapabla att omfamna din insida.
Jag brukar känna båda alternativen. Ibland så känns det som att folk är för simpla och helt enkelt inte KAN se på mig och förstå. Jag är nog ganska komplicerad. Det är lättare att umgås med folk där det inte krävs så mycket.

Jag är helt säker på att många känner som jag. Kanske till och med folk som läser det här just nu, så jag vet att jag inte är ensam även om det känns så till och från.
Ville bara skriva av mig lite. Det leder egentligen ingenstans, för just i nuläget så har jag inget svar på alla frågor jag själv ställer. Jag vet bara att det finns många som är där för mig och stöttar mig, och jag vet att jag måste hålla ihop mig själv för deras och min egen skull. Det är inte lätt, men vad är alternativen? Att lägga sig ner och dö är frestande, men inte ett val som jag kommer att göra. Det närmaste jag kommer att komma är i så fall den dagen som jag faller och inte har kraften att resa mig igen, och då är det ändå inte frivilligt.

Jag är glad att jag har er. Glad och tacksam. Ert stöd hjälper mig igenom de svåra dagarna. Förhoppningsvis så får jag chansen att träffa er alla under min tid här på jorden och tacka er. Tills dess så kan jag bara visa tacksamheten genom mitt arbete. Ni är alla en del av allt jag gör. Utan er så hade jag faktiskt inte orkat nu, det vill jag att ni bär med er så som jag bär med mig alla kommentarer och bilder som ni skickar mig tillsammans med livsglädjen som allt det bär med sig.
Att säga “jag älskar er” är en underdrift, men det finns inga andra ord för att beskriva eller ens komma i närheten av hur jag känner för er. Tack för allt.