I’m strange, even among strange people

Skulle ha åkt hem idag, men det gick inga bussar i lagom tid för att det skulle gå ihop för mig så jag blev kvar en natt extra.
Är helt slut både fysiskt och mentalt. Hade ett möte i studion och sedan hängde jag kvar där och lyssnade medan YOHIO spelade in engelsk text på en utav låtarna till nya albumet. Låter riktigt bra!
Det blir en version utav skivan som släpps i Japan på japanska och en för Europa på engelska.
Gick och åt god thaimat ihop med YOHIO efteråt. Det fick mig att sakna Thailand så otroligt mycket.

20130219-031038.jpg

Jag reflekterade lite över mig själv när vi satt där. Med munnen full utav stekt ris, kyckling och wokade grönsaker så är det lätt att tankarna börjar sväva.

Jag är inte en människa som man tycker om. Inte generellt. Missförstå mig inte nu. Jag vet att det här kan låta konstigt och till och med arrogant för alla er underbara människor som följer mig flitigt både här på bloggen och i mitt arbete. Ni tror på mig, och så kommer jag med en sådan förnekelse rakt i ansiktet på er som en fet smäll. Det är inte min avsikt.
Jag ska försöka förklara mig:
Kommer förmodligen alltid att vara, eller åtminstone känna mig utstött vart jag än är. Får aldrig riktigt den där känslan av att jag hör hemma, vilka människor jag än umgås med. Diskuterade saken. Jag menar, YOHIO är annorlunda i mängden men passar ändå in bland mängden utav annorlunda. Förstår ni?
Jag passar inte in någonstans.

Tror inte att jag är ensam om att känna ett genuint utanförskap till omvärlden och kommer aldrig att påstå någonting sådant. Jag vet att det finns många där ute och hoppas också att många läser det här. Jag vill att vetskapen når er. Den människa som ni ser i mig kommer aldrig att vara mer än vad ni gör det till, och därför är jag så tacksam att ni finns där och hjälper mig att klara av varje dag som fånge i evig ovisshet. Jag är alltid orolig.
Känner mig så vilsen i allt det här. Vet ibland inte vad jag håller på med, trots min målmedvetenhet.
Jag får alltid höra vilken inspirerande individ jag är. Ni riktigt skämmer bort mig med positiva kommentarer och överöser mig med fina ord. Ändå har jag så svårt att ta det till mig. Den funktionen är liksom trasig på något vis.

Är för hård mot mig själv. Det kan jag medge. Jag har lovat både mig och folk i min omgivning att börja fokusera på nuet och inte låta tankarna springa före. Det gör mig sjuk. Hjärnan går alltid på högvarv. Får aldrig slappna av. Inte ens när jag försöker. Oro och ångest jagar mig jämt och ligger alltid hack i häl.
Arbetar jag inte så mår jag dåligt. Om jag arbetar så känner jag vid dagens slut att jag borde ha gjort bättre.
Det är aldrig nog. Det duger aldrig. Jag blir aldrig nöjd.
Vart har jag lagt ribban egentligen? Orimliga mål och skyhöga krav är min vardag. Det håller inte i längden, och trots att jag är väl medveten om detta så är det omöjligt att bryta beteendemönstret utan att riskera att jag går ner mig i en svår depression. Rädd för apati samtidigt som jag befarar utbrändhet.
Ett okontrollerat kontrollfreak.
En obotlig perfektionist i strävan efter sitt mål.

Som ni märker så tycker jag om att analysera. Det gäller inte bara mig själv. Brukar ofta läsa av situationer. Har ofta men inte alltid rätt. Är ändå glad att jag kommit så långt i att kartlägga vem jag är. Det hjälper mig att hantera till viss del.
Nu har jag skrivit av mig och ni har fått en inblick i min stökiga skalle. Har för ovana att städa upp där inne allt för sällan, så ursäkta röran.