22 Jan

07:55 AM

Det har hänt en del kan man väl säga. Skämtade dock inte sist jag skrev… Är fortfarande sönderstressad sedan dess, vilket förklarar mitt uppehåll här. Har dessutom dragit på mig årets jävla förkylning. Först blev jag lite krasslig och dålig i halsen, smittade Bea och blev själv bra i ett par dagar. Sedan måste hon ha smittat mig tillbaka eller något för det slog till värre än någonsin och nu så har jag legat hemma en hel vecka.

Har lite en policy att min blogg här ska vara det ställe som jag skriver ut exakt hur jag mår utan att censurera, även fast jag kommer på mig själv att alltid försöka släta över allt och piffa till det lite, som någon sorts försvarsmekanism.. men nu ska jag bara gå rakt på sak.

Jag har verkligen inte mått bra på senaste. Det har varit riktigt illa. Värre än någonsin. Tidigare så har jag mått fruktansvärt dåligt i perioder, men nu kom det till den gränsen då jag istället blev helt likgiltig. Inför allt. Kroppen bara kopplade bort och stängde av. Jag kom inte ifrån mina tankar på döden. Det liksom surrade konstant, likt ett tinnitus. Hur? Vart? När? Mest när. Ville hitta det bästa tillfället, samtidigt som en liten röst där inne skriade: “en dag till klarar du!”

Vet att det som får mig att orka vidare är mina supporters som varje dag fyller mitt liv med kärlek och värme. De får mig att känna mig betydelsefull mitt i allt. Och min flickvän förstås. Vet inte vad det hade blivit av mig om hon inte funnits här hos mig. Nu ligger hon och andas djupt bredvid mig. Trodde ett tag att hennes mobil vibrerade konstant, men det var bara katten som snarkade intill. Sådant får mig att känna någonting. Stabilitet och närvaro. Jag är kvar. Och jag går hos diverse psykologer, psykiatriker och doktorer som alla är ense om att hjälpa mig tillbaka på rätt spår. Men det känns övermäktigt nu. Allt som ligger framför mig.. med skola, två band, klädmärke, föreläsningar, sjukhusbesök, förändringar i medicinering m.m

Nu är jag 25 år, nyss fyllda. Jag ser ingen framtid. Det skrämmer ihjäl mig, och triggar igång min ångest. Jag är trött på allt. Trött på att vara jag. Trött på ständiga motgångar. Att hata vad jag ser i spegeln. Vilja klippa och förändra kroppen på alla möjliga och omöjliga sätt. Skäms när jag går på stan. Speciellt när jag möter människor som känner igen mig. Vill gömma mig, samtidigt som jag är tacksam för att de finns där och ger mig styrka och mening.

Jag jobbar mycket. Har bokat in en turné med Kerbera i Japan och planerar släppet för albumet. Även DIE/MAY har ett album med tillhörande singlar och videor på gång. Diverse föreläsningar är inbokade framöver. Allt det här ligger som ett lock över känslorna. Lyckas dessutom rikta mina känslor in i arbetet med musiken och tillhörande. Gör om dem till texter eller annat kreativt. Det fungerar ibland. Men det är nu den senaste månaden som det har börjat ta stopp, mer och mer. Tillslut så bara ligger jag. Kan inte ens sortera tankarna. Äter inget om det inte serveras. Har inte ens orkat åka och skriva ut mina tabletter. En ond cirkel…

Jag har ett vaket ögonblick ur min koma nu, och ett möte med en psykiatriker på tisdag. Hon har koll på läget. Hon kommer att hjälpa mig. Det ska bli bra…